Att bara få vara

Aldrig har längtan efter att få resa varit så stor som 2020. Att fly från alla måsten och att få leva i nuet. Efter nästan ett helt år av restriktioner och nedstängningar, står en utlandssemester högt upp på listan. Vi längtar efter att få resa iväg, se nya miljöer, ta in nya intryck, njuta av den varma atmosfären, få strosa runt och upptäcka det vackra, det annorlunda, det magiska med att inte ha några deadlines, inbokade möten, körningar till träningar, cuper, matcher eller andra schemalagda aktiviteter eller åtaganden.

Vi vill kunna koppla bort allt som i vanliga fall styr våra liv och att kunna ta dagen som den kommer. Att få insupa den nya omgivningen till fullo, stanna upp och bara vara; låta sig dras med i stadens vimmel, i havets brus, i ortsbornas förflyttningar. Att få ta morgonkaffet på det mysiga caféet della piazza där vi är åskådare, där vi följer omgivningens impuls. Vi har ingen tid att passa, inga körningar, inga måsten; tiden står stilla och vi bara njuter av att färdas med i ortens tempo; av att bli en del av myllret av människor som susar förbi. Vi följer mamman med barnet som susar förbi, vi följer det förälskade paret som fyllt av energi och spritter svävar fram, vi ser hur mannen med den portföljväskan skyndar vidare. 

Det är ändå något magiskt med att sitta där på piazzan och bara få vara, bara få drömma oss bort, vara en passiv betraktare som blir en del av allt som utspelar sig denna morgon i den pittoreska lilla byn vi befinner oss i. Tiden står stilla och timglaset rinner inte ut utan fylls istället hela tiden på med nya impulser, nya besökare, nya flanörer som intar scenen och ingjuter kraft och stuns på en skådeplats som bokstavligen sjuder av liv. Det höga tempot och hårda slitet under året som gått sätts plötsligt i ett perspektiv, synliggörs, går i revy i kontrast till de skummjölkstoppade, underbart doftande caffè crema baristan kommer med på en elegant bricka tillsammans med två biscotti al limone. Vi andas in torgets lugn, känner den lätta brisen som söker sig in från havsbandet utanför den lilla stadskärnan; luften fylls av en blandning av frisk saltstänkt tång som bara finns i städerna kring Medelhavet och serveringarnas vällagade rätter.

En albatross som flugit in över staden vittnar om att dagens första pesche frescho angjort hamnarna; doften av merluzzo, polpo, sardina, seppia…söker sig in från kajerna. De första lunchgästerna börjar inta uteserveringarna där traditionella rätter som insalata caprese och maccheroni alla chitarra bärs ut. Dofterna av Bougainvillea och Oleanders blandas med friska fläktar som sveper in över oss, där vi bjuds in att följa torgets rörelse vilket nu intagits av nya flanerare, som snabbt tar över vårt bord då vi reser oss upp och strosar ner mot strandpromenaden som sträcker sig längs med hela Genoabukten. Vi blickar ut över det tindrande, klarblåa vattnet där vi följer havsremsan som sträcker sig så långt ögat ser.. Tiden står stilla, vi har kopplat bort alla de oändliga måsten som stod på den dagliga tablån under 2020. Vi lever i nuet och låter oss föras med i ortens händelser och tillåter oss att bara vara.