Coronas förödande effekter

”Jag sitter numer ensam hela dagarna och stirrar in i en skärm.”, hör jag en kvinna i 40-årsåldern säga till kvinnan som går bredvid henne. ”Jag träffar ingen, jag dricker kaffe ensam, jag äter lunch framför (dator)skärmen och jag växlar knappt ett ord med någon på hela dagen.”, fortsätter hon. ”Jag kan inte fortsätta så här mycket längre.”, hör jag henne säga innan min dotter kommer ut från sin danslektion och föräldrar och barn skingras.

Det är mars 2021 och pandemin har legat över oss i ett år. Även om Sverige har varit förskonat från en lockdown, så har restriktionerna varit otroligt kännbara. Befolkningen har tvingats isolera sig, sluta umgås med släkt och vänner, begränsa sig till den allra närmaste familjen och lämna hemmet endast för att uträtta det mest nödvändiga. Det har varit ett år vi inte tidigare har sett; ett år där tusentals entreprenörer sett sin verksamhet halverad eller  utplånas helt. När de som tidigare satt inne i städerna och jobbade plötsligt jobbade hemifrån, var det en hel samhällsapparat som inte längre betjänades. Hela gallerior stod tomma, klädaffärerna hade inga kunder och lunchställen fick stänga. Onlinehandeln däremot blommade.

Flygtrafiken upphörde helt under flera månader där landsgränserna stängdes. I nästan ett halvår stod alla flyg världen över parkerade – i en tid när resandet var en viktig och frekvent del av vår vardag. Vi var vana att kunna röra oss fritt, ta en weekend till något mysigt ställe – bara för att få komma bort, fylla på med energi och få nya intryck. Att kunna åka ner till Paris, Rom eller över till London ett par dagar för att få göra något annat än att stirra in i en skärm eller att serva andra, var ett så otroligt viktigt inslag i våra liv. Nu rycktes även detta ifrån oss.

Det har talats om effekterna av det gångna året där man kunnat konstatera att vi har en stark ekonomi samt nedåtgående arbetslöshet. Vad som däremot inte går att mäta är den psykologiska effekt ett nedstängt samhälle (om än inte helt) har på den enskilda individen. Att sitta isolerad och stirra in i en skärm hela dagarna; att inte kunna umgås med vänner och familj; att inte kunna ta en weekend eller röra sig fritt, är begränsningar vi inte är gjorda för i dagens samhälle. Vi behöver kunna få förflytta oss utan restriktioner; få bjuda över vänner och bekanta; träffas under familjesammankomster; få resa bort ett par dar.

2020 blev ett oerhört tufft och ansträngt år för oss alla. Många har sett sina livsverk gå i stöpet, många har upplevt att jobbet har tagit överhanden där jobb och vardag gått in i varann, bundna till hemmet och med en sfär begränsad till det egna kvarteret. Man har inte kunnat leva det liv man är van vid och man har inte kunnat fylla tillvaron och den lediga tiden med det vi vet ger oss energi, avkoppling och livsglädje. Att vi nu behöver få möjlighet att återuppta en ny, normal tillvaro där vänner, släkt, fritt förflyttande, avkopplande weekends blir naturliga komponenter, är tydligt. Men, vägen tillbaka kommer inte att vara en dans på rosor för alla; den kommer att vara kantad med många taggiga snår och törnen. Covid har gått fram som en tsunami. Återhämtningen kommer att ta tid.